- eller konsten att glömma bort väderrapport, flytväst, sjökort och sin egen dödlighet (sorry, only swedish...)
M för Mirror, inte Mariestad. När jag var tretton lärde jag mig segla av en kvinnlig tävlingsimmerska och seglare som jag var smygkär i. Då trodde jag att M:et i seglet betydde Mariestad. Jag hade visserligen startat mitt virvlande liv i Strömstad och Skagerack de första åren, men det var Vänern, ett litet innanhav, som gjorde mig för evigt besatt av vatten, sjöar och hav.
Detta M, Mirrorjollen, var en ettrig 16-fotare som tog oss runt Europas tredje största sjö, med 23,000 kobbar och öar. Där i det glittrande krabba sötvattnet och i underbart vackra skärgårdar, gled vi fram under sjuttiotalets varma fina somrar och bländande sol med torrschampoo i håret och Ted Gärdestad i radion.
Jag är osäker på vad som fascinerade denna trettonåriga finniga pojke mest. Den starka trygga tjejen som skotade hem och gick över stag som om hon var genetiskt programmerad att befinna sig på vatten, eller det lilla skeppet med sin fällköl och förmåga att segla in i de grundaste vikarna. Det var nog 1-1 där.
Ända sedan de där somrarna drömde jag om att en gång ha råd att köpa en egen segelbåt, drömde t.o.m om att bo på en segelbåt, så fullständigt uppkrokad blev jag på det marina livet. Först trettiofem år senare förverkligades dessa tankar på allvar.  
Just då denna brittsommardag hösten nittonhundrasjuttiotre, visste jag inte mycket om mitt kommande liv överhuvudtaget. Jag bara satt där och fladdrade med blicken mellan windexen och storskotet.
Jag minns att jag avundandes henne och den totala lätthet med vilken hon fick båten dit hon ville.
Avundades henne trots att hon den dagen några timmar senare seglade oss rakt in i något som mest liknade en överlevnadskurs. Vi länsade fram där över fjärdarna, lyckliga men utan varken väderkoll eller flytvästar. På tjugo minuter blåste det upp till storm, det tjöt i riggen, vi klarade inte av att reva och plötsligt bröt det brutala vågor över relingen på denna träbåt utan självlänsar.  En nära döden-upplevelse där vi brochade, kapsejsade och på några sekunder gick jag över bord, med tunga blöta kläder utan flytväst, och hamnade under det upp och nervända skrovet. Jag minns det som i ett skimmer hur hon dök ner och räddade mig, hur nära jag var att ge upp därnere i djupet, och hur fantastiskt  det var att dras upp mot ytan. 
Även om jag senare seglade andras båtar en del även nästa decennium, levde trots det där svåra traumat ändå drömmen om eget skepp kvar, som en skavande men väl dold längtan. På åttiotalet genomled jag några riktigt vidriga överseglingar i kuling på Skagerack och i Norge i större båtar, och under nittiotalet försökte jag snarare dränka mig  i arbete och karriär än i något havsdjup. För att sedan till slut, lätt utbränd, flyta upp till ytan igen med insikten om att livet inte är arbete. Livet är livet. Och gärna till sjöss.

At sea, I learned how little a person needs, not how much.

~ Robin Lee Graham 
All Posts
×

Almost done…

We just sent you an email. Please click the link in the email to confirm your subscription!

OKSubscriptions powered by Strikingly